38. Joulu

"Hei tonttu-ukot hyppikää, nyt on riemuraikkahin aika. Hetken kestää elämä ja sekin synkkä ja ikävä." Ei edes joulurallatuksissa pääse todellisuutta pakoon. Soiva laulukirja on perheessämme suuressa suosiossa joulukuussa, joskus kesäkuussakin. Jo toinen kierros taaperoitamme tykkää iltasadun sijaan kuunnella ja laulaa kauneimpia joululauluja. Usein lallattelemme kaikki kirjan 30 laulua.

****

Ja aina korvassa särisee: "hetken kestää elämä ja sekin synkkä ja ikävä"; ajoittain valehtelen sanat – hiljaista on elämä, rauhallista ja mukavaa.

****

Oli aikoja, jolloin joululla ei ollut sen kummempaa merkitystä itselleni; saatoin olla yksin nurkissani tai jollain tehtaalla joulun ajan remonttihommissa, pitkää päivää pyhät väkräämässä. Siitä on jo aikaa. En kokenut yksinäisyyttä erityisen välteltävänä seikkana elämässä. Kotona ollessa, joulua ennen tai joulun jälkeen, kuuntelin Bachin jouluoratoriota. Minulla oli upea kirja sisältäen sanat, CD:t ja kuviakin. Kosketus syvimpään.

****

Nykyään joululla on erityinen merkitys. Lasten kautta. Meidän perheessä ei kovin montaa rituaalia ole, mutta joulu sisältää toistettavia asioita. Voi olla, etteivät ne lapsista tunnu suuren merkityksellisiltä, mutta olen melko vakuuttunut siitä, että niistä jää positiivinen muistijälki – kenties perinnekin.

****

Perinteissä on riskinsä. Toistosta saattaa kasvaa psyykelle painolasti. Samat ruoat, samat laulut, samat menot, samat rituaalit… Aika monessa lastenlaulussakin kiireestä ja stressistä rivien välissä mainitaan. Sukulaisia tulisi muistaa erityisellä lämmöllä, naapurille hymyillä, tutuille laittaa kortit; piparkakkutalon ulosteen väri kuorruttaa enimmiltään piiloon. Jouluna tulee teeskennellä, että maailmassa on rauha eikä rasisti tai sortaja ole kukaan. Köyhiäkin muistetaan, tai ainakin syyttäjät ja sormella osoittajat malttavat olla hetken osoittelematta. Olen pohtinut tekopyhyyden olevan ihmisyyden toivonkipinä – merkki siitä, että edes teeskentelee välittävänsä. Tieto on toivoa, ja toivosta saattaa sikiää tietoisuus.

****

Toisaalta joidenkin usko vääryyden oikeutukseensa on niin vahva, etteivät ilosanomat häiritse missiota. Ymmärtääkseni keskitysleirien krematorioiden piipuista nousi savu jouluaattonakin tähtitaivasta värittämään, ja epäilenpä joidenkin pitävän piirongin laatikossa piirustuksia tehokkaan tulipesän mallista tänä päivänäkin.

****

"Hetken kestää elämä ja sekin synkkä ja ikävä." Pois se meistä.

****

Elämä tarjoaa monenlaista haastetta preesensissä; ajoittain miettii, kuinka tässä lainkaan selviää. Että joulu on uhattu. Siispä mielessä on asetettu yksi päivä vuodessa, jolloin kaiken tulisi olla näyttävästi ja hyvin. Ristiriita mielessäni on todennäköisesti naiiviuden kuplan puhkeaminen. Milloin oli se päivä tai joulu, jolloin oivalsi, että lahjat ovat teatteria? Perinteet saivat ikään kuin rumat kasvot. Kunnes ymmärsi, etten koskaan lahjoja kaivannutkaan, vaan rakkaus on joulun taikaa. Joulupukin ja Jeesuksen puristuksessa on vaikeaa hahmottaa sanoma oikein. Meillä on jotenkin vinksahtanut suhde jouluun. Ala-asteella olin joulunäytelmässä paimen kedolla ja kotona tonttulakki päässä odottelin joulupukkia. Koko ajatus joulusta oli henkisesti ripustettu joulukuuseen ja kirjeeseen pukille.

****

On palkitsevaa huomata sielussa olevan jonkinasteinen rauha ja tasapaino suhteessa traditioihin, uskomuksiin ja uskoihin. Perheenä nojaamme joulun ajatuksemme toivoon ja rakkauteen. Kristillisen perimän narratiivia seuraamme ajatuksissamme, ja traditiomme nojaa sen aikatauluihin ja joihinkin tapoihin. Tiedostan hyvin, että näin ei ole jokaisella – ei edes joulua jokaisella. Maailmassa on lukemattomia traditioita ja narratiiveja, joita ihmiset harjoittavat. Ken oikean omaa ja mikä totuus on? Onko sillä perimmiltään merkitystä?

****

Lapsissa piilee totuus, ja he ovat ikään kuin peili uskomuksillemme. Poikani kaivautuu illalla kainalooni ja laulamme kauneimmat joululaulut; raakun nuotin vierestä kirjan kilkuttaessa säveltä. Laulaessamme Varpunen jouluaamuna ei lainkaan tavatonta ole kyyneleen kierähtäminen silmäkulmaani – tarina koskettaa syvältä. Heinillä härkien kaukalon on ehdoton suosikkini, herkkä ja samalla vahva kuvaus joulun viettomme perimmäisestä syystä. Hoosiannaa kirjassa ei ole, ja hyvä niin – minulla on trauma Hoosiannasta: ala-asteella opettaja ajoi minut ulos luokasta, kun lauloimme Hoosiannaa. Hän väitti, että ylistykseni oli huutamista, eikä sellaista suvaita.

****

Olen pohtinut laulukirjatraditiotamme erityisen kiitollisuuden ja osin sattumuksen osoituksena. Kirja on kuljettanut lapsiamme jouluun jo vuosien ajan, ja molemmat lapsemme ovat olleet yhtä innoissaan sen annista. Mitkään muut joulukirjat tai -tarinat eivät ole saaneet suurta kannatusta, mutta laulukirjan molemmat ovat itse kaivaneet esille. Laulukirja on syvän rehellinen ilmaisu muistojen ja tradition syntymisestä. Samalla se puhdistaa aikuisen mielen maailman järjettömyyksiltä.

****

Päivän päätteeksi mietin, josko savustaisikin tänä jouluna muikkua lohen sijaan. Ettei kaavoihinsa kangistuisi.

****

38. Christmas

“Hey little elves, jump for joy, now is the most delightful time. Life lasts only a moment, and even that is bleak and dreary.” Not even Christmas jingles allow an escape from reality. The Singing Songbook is hugely popular in our family in December, sometimes even in June. Already the second generation of our toddlers prefers listening to and singing the most beautiful Christmas carols instead of bedtime stories. Often we hum through all thirty songs in the book.

****

And always the line rings in my ears: “life lasts only a moment, and even that is bleak and dreary”; at times I lie about the words – life is quiet, peaceful and pleasant.

****

There were times when Christmas held no particular meaning for me; I might be alone in a corner somewhere or working long holiday shifts doing renovation jobs at a factory. That was a long time ago. I did not experience loneliness as something especially to be avoided. When at home, before or after Christmas, I listened to Bach’s Christmas Oratorio. I had a beautiful book with the lyrics, CDs, even illustrations. A touch of the deepest.

****

Nowadays Christmas has a special meaning. Through the children. Our family does not have many rituals, but Christmas contains repeated acts. They may not feel significant to the children, but I am fairly convinced they leave a positive trace in memory – perhaps even a tradition.

****

Traditions carry their risks. Repetition can become a psychological burden. The same foods, the same songs, the same visits, the same rituals… In many children’s songs, haste and stress are hinted at between the lines. Relatives should be remembered with special warmth, neighbours smiled at, cards sent to acquaintances; the colour of the gingerbread house’s mishap is best covered with icing. At Christmas one should pretend that there is peace in the world and that no one is racist or an oppressor. The poor are remembered too, or at least the accusers and finger-pointers refrain for a moment. I have pondered whether hypocrisy is a spark of human hope – a sign that one at least pretends to care. Knowledge is hope, and from hope awareness may be born.

****

On the other hand, some people’s faith in the righteousness of their wrongdoing is so strong that glad tidings do not disturb their mission. As I understand it, smoke rose from the chimneys of concentration camp crematoria even on Christmas Eve, colouring the starry sky, and I suspect that even today some keep drawings of an efficient furnace design in a dresser drawer.

****

“Life lasts only a moment, and even that is bleak and dreary.” Away with that.

****

Life offers many challenges in the present tense; at times one wonders how one survives at all. That Christmas itself is under threat. Thus, in one’s mind, a single day of the year is set when everything should be visibly good and right. The contradiction in my mind is probably the bursting of a bubble of naivety. When was the day or the Christmas when one realised that gifts are theatre? Traditions suddenly took on ugly faces – until I understood that I never longed for gifts at all, but that love is the magic of Christmas. Between Santa Claus and Jesus it is difficult to grasp the message clearly. We have a somewhat skewed relationship with Christmas. In primary school I played a shepherd in the Christmas play, and at home I waited for Santa with a red hat on my head. The whole idea of Christmas was mentally hung on the Christmas tree and a letter to Santa.

****

It is rewarding to notice a certain peace and balance in one’s soul in relation to traditions, beliefs and faiths. As a family, we anchor our Christmas thoughts in hope and love. We follow the narrative of the Christian heritage in our thinking, and our traditions lean on its calendar and some of its customs. I am well aware that this is not the case for everyone – not everyone even has Christmas. The world holds countless traditions and narratives that people practise. Who owns the right one, and what is the truth? Does it ultimately matter?

****

Children hold the truth, and they are like mirrors of our beliefs. In the evening my son burrows into my arms and we sing the most beautiful Christmas songs; I croak beside the melody while the book jingles the tune. When we sing The Sparrow on Christmas Morning, it is not at all unusual for a tear to roll down my cheek – the story touches deeply. In the Hay of the Oxen’s Manger is my absolute favourite, a gentle yet powerful depiction of the ultimate reason for our Christmas celebration. Hosanna is not in the book, and that is a good thing – I have a trauma related to Hosanna: in primary school a teacher sent me out of the classroom while we were singing it. She claimed my praise was shouting, and such behaviour was not tolerated.

****

I have reflected on our songbook tradition as a sign of special gratitude and partly of coincidence. The book has carried our children into Christmas for years, and both of them have been equally enthusiastic about its gifts. No other Christmas books or stories have gained much favour, but both children have fetched the songbook themselves. The songbook is a deeply honest expression of how memories and traditions are formed. At the same time, it cleanses the adult mind of the world’s absurdities.

****

At the end of the day, I wonder whether this Christmas I might smoke vendace instead of salmon – just to avoid becoming stuck in my patterns.

****

38.Jul

”Hej tomtegubbar, hoppa nu, nu är den gladaste tiden. Livet varar bara en stund, och även den är dyster och grå.” Inte ens i julvisorna kommer man undan verkligheten. Den sjungande sångboken är mycket populär i vår familj i december, ibland till och med i juni. Redan den andra omgången av våra småbarn föredrar att lyssna på och sjunga de vackraste julsångerna i stället för godnattsagor. Ofta nynnar vi igenom alla trettio sånger i boken.

****

Och alltid skär raden i örat: ”livet varar bara en stund, och även den är dyster och grå”; ibland ljuger jag om orden – livet är stilla, lugnt och behagligt.

****

Det fanns tider då julen inte hade någon större betydelse för mig; jag kunde vara ensam i ett hörn eller arbeta långa helgpass med renoveringsjobb på någon fabrik. Det är länge sedan. Jag upplevde inte ensamhet som något särskilt att undvika. När jag var hemma, före eller efter jul, lyssnade jag på Bachs juloratorium. Jag hade en fantastisk bok med texter, cd-skivor och till och med bilder. En beröring av det djupaste.

****

Numera har julen en särskild betydelse. Genom barnen. Vår familj har inte särskilt många ritualer, men julen innehåller återkommande handlingar. De kanske inte känns särskilt betydelsefulla för barnen, men jag är ganska övertygad om att de lämnar ett positivt minnesspår – kanske till och med en tradition.

****

Traditioner har sina risker. Upprepning kan bli en psykisk börda. Samma maträtter, samma sånger, samma besök, samma ritualer… I många barnvisor nämns stress och brådska mellan raderna. Släktingar ska kommas ihåg med särskild värme, grannar bemötas med ett leende, kort skickas till bekanta; färgen på pepparkakshusets missöde täcks bäst med glasyr. Till jul ska man låtsas att det råder fred i världen och att ingen är rasist eller förtryckare. De fattiga uppmärksammas också, eller åtminstone avstår anklagare och pekfingrar för en stund. Jag har funderat på om hyckleri är en gnista av mänskligt hopp – ett tecken på att man åtminstone låtsas bry sig. Kunskap är hopp, och ur hopp kan medvetenhet födas.

****

Å andra sidan är vissa människors tro på rättfärdigheten i deras orätt så stark att glada budskap inte stör deras uppdrag. Så vitt jag vet steg rök ur koncentrationslägrens krematoriers skorstenar även på julafton och färgade stjärnhimlen, och jag misstänker att vissa än i dag förvarar ritningar på en effektiv eldstad i en byrålåda.

****

”Livet varar bara en stund, och även den är dyster och grå.” Bort med det.

****

Livet erbjuder många utmaningar i presens; ibland undrar man hur man överhuvudtaget klarar sig. Att julen är hotad. Därför har man i sitt sinne utsett en enda dag om året då allt ska vara synbart gott och rätt. Motsägelsen i mitt sinne är förmodligen sprickan i en naiv bubbla. När var den dagen eller julen då man insåg att gåvorna är teater? Traditionerna fick plötsligt fula ansikten – tills man förstod att man aldrig längtade efter gåvorna alls, utan att kärleken är julens magi. Mellan jultomten och Jesus är det svårt att uppfatta budskapet rätt. Vi har på något sätt ett skevt förhållande till julen. På lågstadiet spelade jag herde i julpjäsen och hemma väntade jag på tomten med luva på huvudet. Hela tanken på julen var mentalt upphängd i julgranen och brevet till tomten.

****

Det är belönande att märka en viss frid och balans i själen i förhållande till traditioner, trosföreställningar och tro. Som familj lutar vi våra jultankar mot hopp och kärlek. Vi följer den kristna traditionens narrativ i våra tankar, och våra traditioner vilar på dess kalender och vissa av dess seder. Jag är väl medveten om att så inte är fallet för alla – alla har inte ens jul. Världen rymmer otaliga traditioner och narrativ som människor lever i. Vem äger den rätta, och vad är sanningen? Har det i grunden någon betydelse?

****

I barnen finns sanningen, och de är som speglar för våra föreställningar. På kvällen kryper min son intill mig och vi sjunger de vackraste julsångerna; jag kraxar bredvid melodin medan boken klingar tonen. När vi sjunger Sparven på julmorgonen är det inte alls ovanligt att en tår rinner i ögonvrån – berättelsen berör djupt. I höet i oxarnas krubba är min absoluta favorit, en varsam men samtidigt stark skildring av den yttersta orsaken till vårt julfirande. Hosianna finns inte i boken, och det är bra – jag har ett trauma kring Hosianna: på lågstadiet körde läraren ut mig ur klassrummet när vi sjöng den. Hon menade att min lovsång var skrikande, och sådant tolererades inte.

****

Jag har tänkt på vår sångbokstradition som ett uttryck för särskild tacksamhet och delvis för slumpen. Boken har lett våra barn in i julen i flera år, och båda har varit lika entusiastiska över dess innehåll. Inga andra julböcker eller berättelser har fått något större gehör, men sångboken har båda själva tagit fram. Sångboken är ett djupt ärligt uttryck för hur minnen och traditioner föds. Samtidigt renar den den vuxnas sinne från världens orimligheter.

****

I slutet av dagen funderar jag på om jag i år ska röka sik i stället för lax – för att inte stelna i mina mönster.

****