36. Joulukalenteri

Voin kai sanoa olevani vähintäänkin varttunut iältäni. Vuosikymmenet ovat soljuneet läpi hapertuvien verisuonten; aivotkin ovat jo kerran tukkeutuneet kalkkeumien blokattua elonnesteen virtaamisen. Ajatus ei katkennut, vaan käpälä lakkasi heilumasta. Merkillistä on elämä ja kehon virtaukset. Asiat ja kroppa muovautuvat ja muuttuvat elon virrassa. Vaan lapsi ei suostu mielestäni poistumaan.

****

Lauantaina kävimme Turussa Vanhan Suurtorin joulumarkkinoilla ja Turun tuomiokirkon joulukuusen valojen sytyttämistä katsomassa. Joulumarkkinat ja Vanhan Suurtorin miljöö vievät helposti mielikuvituksen satojen vuosien taakse, aikaan ennen sähköä ja Gore-Texia. Kuusen 726 lamppua loistavat toivoa ja elämää; ikään kuin valaisevat tulevan syntymän. Nostalgiaa ja historian haikailua; oli aika silloin toinen ja ihminen kelvollinen. Paitsi, höpöhöpö – lampaannahka on vaihtunut muoviin, mutta ihmisen jalostumisesta en ole kovinkaan varma. Saatan toki olla pessimisti ja väärässä. Matka menneeseen ja joulun ajan taika ovat sielulleni aina vain tärkeämpiä – kuitenkin.

****

Avioliittoni ja pienet lapsemme edustavat tavallaan uusinta kierrosta henkilökohtaisessa elämässäni. En tarkkaan muista, milloin aloin säännöllisesti seurata YLE:n ja SVT:n joulukalentereita; tyttäremme on kymmenenvuotias, joten arvelen vuosia joulukalenteri-innostukselleni olevan seitsemän tai kahdeksan. Muistan, kuinka tytär oli vielä kovin pieni ja istutin häntä joulukalenterin ääreen. Ei hän silloin suuresti innostunut, eikä vieläkään ole hänelle ”se juttu”. Jos arvaan oikein, ei kumpikaan lapsistamme tänään hypi tasajalkaa ja huuda: ”Isi, isi, katsotaan joulukalenteri!” Tärkeintä lie, että molemmat kuulevat ja näkevät tarinoita ja satuja joista pitävät. Minä odotin aamua innolla ja katsoin heti, kun sain rauhan: Tonttuakatemia 2 ja Tidstjuven.

****

Se on mun juttu.

****

Olen ollut ruudun vanki lapsesta saakka, kuten kirjojenkin. Melkein kaikki käy, paitsi kauhu ja silmitön väkivalta. Lastenohjelmilla ja -kirjoilla on aina ollut erityinen paikka ajankäytölleni. Ne pitävät yllä toivoa aikuisten suhteen. Oletko koskaan nähnyt tai lukenut lapsille suunnattua materiaalia, jossa olisi onneton loppu? Mikä tärkeintä: aikuiset kirjoittavat kaikki ne kauniit tarinat ja tarinoiden loput. Eli meissä aikuisissa on myös heitä, joilla on sydän ja puhdas mieli.

****

Nähdä lapsen silmin.

****

Olen vakuuttunut, että menettäessämme kykymme olla lapsia menetämme kykymme olla ihmisiä ihmiselle. Niinä aikoina, kun ihminen edes hetken vaeltaa mieleltään lapsettomana, niinä hetkinä hän menettää moraalinsa. Ollessaan aikuinen, ja vain aikuinen, ihminen lukkiutuu pelkojensa riivaamaksi säälittäväksi hyökkääjäksi. Hän unohtaa onnellisen lopun ja uskoo vain tuhon vimmaan ja uhkakuviin.

****

Vai mitä ajattelet ?

****

Äidistä, joka somessa poseeraa kivääri ojossa. Isästä, joka raamattu kourassa julistaa muukalaisvihaa. Heistä, jotka eivät osaa kihartaa lahjapaketin narua. Heistä, jotka eivät tunne Pikku Prinssiä tai Rölliä. Heistä, jotka eivät nähneet Tidstjuvenin tai Tonttuakatemia 2:n ensimmäistä jaksoa. Tai heistä, joilla ei ollut mahdollisuutta nähdä kumpaakaan, mutta jotka eivät tunne edes Raymond Briggsin Lumiukkoa. Heistä, jotka eivät lue lastenkirjoja, eivät katsele lastenohjelmia.

****

Kun seuraavan kerran näet poliitikon tai kenen hyvänsä nostavan lapsen syliinsä kameran edessä – kysy häneltä, katsoitko joulukalenterin kaikki jaksot ja jännitit, vaikka tiesit onnellisen lopun tulevan.

36. Christmas Calendar

I suppose I can say I am, at the very least, well matured. The decades have flowed through my thinning blood vessels; even my brain once clogged when calcifications blocked the flow of life’s liquid. My thoughts didn’t stop, but my arm did. Life and the currents of the body are strange indeed. Things and the body reshape and transform in the stream of existence. Yet the child refuses to leave my mind.

****

On Saturday we visited the Christmas market at Turku’s Old Great Square and watched the lighting of the Christmas tree at the Cathedral. The market and the atmosphere of the square easily carry the imagination hundreds of years back, to a time before electricity and Gore-Tex. The tree’s 726 lights shine with hope and life, as if illuminating a coming birth. Nostalgia and longing for history; it was a different time, and people were supposedly worthy. Except—nonsense—the sheepskin has been replaced by plastic, and I’m not so sure people have become any better. I may be a pessimist and wrong. Yet the journey to the past and the magic of Christmas grow ever more important to my soul.

****

My marriage and our small children represent, in a way, a new round in my personal life. I don’t exactly remember when I began regularly following the Christmas calendars from YLE and SVT; our daughter is ten, so I suppose my enthusiasm has lasted seven or eight years. I remember how she was so small when I tried to sit her down to watch the calendar with me. She wasn’t very interested then, and it’s still not “her thing.” If I had to guess, neither of our children is today jumping excitedly and shouting: “Dad, dad, let’s watch the Christmas calendar!” But the most important is that they hear and watch tales they like. I waited for the morning with excitement and watched as soon as I had a moment of peace: Elf Academy 2 and Tidstjuven.

****

It’s my thing.

****

I have been a prisoner of the screen since childhood—just like of books. I can watch almost anything except horror and senseless violence. Children’s shows and books have always held a special place in my time. They keep hope alive regarding adults. Have you ever seen or read children’s material that ends unhappily? And most importantly: it is adults who write all those beautiful stories and their happy endings. So among us adults there are still those with hearts and pure minds.

****

To see with the eyes of a child.

****

I am convinced that when we lose our ability to be children, we lose our ability to be human to one another. In those moments when a person wanders even briefly with a childless mind, in those moments they lose their morality. When one is an adult, and only an adult, one becomes a pitiful attacker driven by fear. One forgets the happy ending and believes only in destruction and doom.

****

Or what do you think?

****

Of the mother who posts on social media with a rifle in hand. Of the father who, with a Bible in his fist, preaches hatred of strangers. Of those who cannot curl the ribbon on a gift. Of those who don’t know the Little Prince or Rölli. Of those who didn’t see the first episode of Tidstjuven or Elf Academy 2. Or those who had no chance to see either, but don’t even know Raymond Briggs’s The Snowman. Of those who don’t read children’s books, don’t watch children’s programmes.

****

Next time you see a politician—or anyone—lifting a child into their arms in front of a camera, ask them: did you watch all the episodes of the Christmas calendar and feel suspense even though you knew the happy ending was coming?

36. Julkalendern

Jag kan nog säga att jag åtminstone är väl vuxen till åldern. Årtiondena har runnit genom mina sköra blodkärl; till och med hjärnan har en gång täppts till när kalkavlagringar stoppade livsvätskans flöde. Tankarna stannade inte, men handen slutade röra sig. Livet och kroppens strömningar är märkliga. Saker och kroppen formar och förändrar sig i livets flod. Men barnet vill inte lämna mitt sinne.

****

På lördagen besökte vi julmarknaden på Gamla Stortorget i Åbo och såg hur julgransljusen tändes vid domkyrkan. Marknaden och miljön tar lätt fantasin hundratals år tillbaka, till en tid före elektricitet och Gore-Tex. Granens 726 lampor lyser av hopp och liv; som om de lyste upp en kommande födelse. Nostalgi och längtan efter historien; då var tiden en annan och människan dög. Förutom—struntprat—fårskinnet har bytts ut mot plast, men om människan har förbättrats är jag inte så säker på. Jag kan förstås vara pessimist och ha fel. Resan till det förflutna och julens magi blir ändå allt viktigare för min själ.

****

Mitt äktenskap och våra små barn är på sätt och vis ett nytt varv i mitt liv. Jag minns inte exakt när jag började följa YLE:s och SVT:s julkalendrar regelbundet; vår dotter är tio, så mitt intresse har nog varat i sju eller åtta år. Jag minns hur hon var så liten när jag försökte få henne att sitta och titta med mig. Hon var inte särskilt intresserad då, och det är fortfarande inte ”hennes grej”. Om jag gissar rätt hoppar ingen av våra barn idag upp och ner och ropar: ”Pappa, pappa, ska vi titta på julkalendern!” . Men viktigaste är att dom hör och se sagor som de gillar.Jag väntade ivrigt på morgonen och tittade så fort jag fick lite lugn: Tomteakademin 2 och Tidstjuven.

****

Det är min grej.

****

Jag har varit fast vid skärmen sedan barndomen—liksom vid böckerna. Jag kan se nästan allt utom skräck och meningslöst våld. Barnprogram och barnböcker har alltid haft en särskild plats i min tid. De håller hoppet om vuxna vid liv. Har du någonsin sett eller läst barnmaterial som slutar olyckligt? Och det viktigaste: det är vuxna som skriver alla dessa vackra berättelser och deras lyckliga slut. Så bland oss vuxna finns också de med hjärta och ren själ.

****

Att se med ett barns ögon.

****

Jag är övertygad om att när vi förlorar vår förmåga att vara barn förlorar vi också förmågan att vara människa för varandra. När en människa ens för en stund vandrar barnlös i sinnet, då tappar hon sin moral. När man är vuxen, och bara vuxen, låser man sig i sina rädslor och blir en ynklig angripare. Man glömmer det lyckliga slutet och tror bara på undergång och hotbilder.

****

Eller vad tycker du?

****

Om modern som poserar på sociala medier med geväret i handen. Om fadern som med bibeln i näven predikar främlingshat. Om dem som inte kan krusa presentsnöret. Om dem som inte känner till Lille Prinsen eller Rölli. Om dem som inte såg första avsnittet av Tidstjuven eller Tomteakademin 2. Eller dem som inte hade möjlighet att se dem, men som inte ens känner till Raymond Briggs Snögubben. Om dem som inte läser barnböcker, inte tittar på barnprogram.

****

Nästa gång du ser en politiker eller vem som helst lyfta upp ett barn i famnen framför kameran—fråga honom eller henne: såg du alla avsnitt av julkalendern och kände spänning trots att du visste att det lyckliga slutet skulle komma?