41. Valo

Vuosi vaihtui. Maapallolla näin on käynyt miljardeja kertoja. Lienee varsin vaikeaa löytää syntymätodistus Maapallolle, eikä vanhemmistakaan ole ihan tarkkaa käsitystä. Arvio on siis se, mihin luotamme; emme kuitenkaan epäile Maapallon olemassaoloa ja oikeutusta siihen. Jotkut tosin edelleen kiistelevät siitä, vietämmekö pannukakun vai pallon synttäreitä ja kuinka lapsi saatettiin alulle. Että oliko se isä yksin, joka synnytti lapsensa, vai onko pallero orgioiden superorgastisen purkauksen jälkeläinen. Munasta ja kanastakin on puhuttu – siis kumpi oli ensin. Entäs sitten se kukko? Siitä ei tarinassa ole mainintaa lainkaan.

****

Minä sen sijaan voin olla lähes täysin varma, että 59. iloittelu oli vuoden 2026 vaihtuminen. Vanhemmat ovat hyvin suurella todennäköisyydellä ne, jotka asian ovat julki väittäneet ja kirjallisesti todistaneet. Syntymekanismikin on tieteellisesti hyvin vakuuttavasti todistettu mekaanisen hankauksen seuraukseksi. Olen jälleen vuoden seurannut lajitovereitani ja vakuuttunut siitä, että osa kulkee lyhty himmeänä. Luulisin säästösyistä.

****

Pimeässä ei näe kuin pimeyttä – paitsi he, joilla on mielikuvitusta. Mielikuvitus onkin erinomaisen mielenkiintoinen. Kun valot sammuvat ja yö laskeutuu, käytämmekö neuronejamme valon luomiseen vai pimeyden vahvistamiseen? Mielikuvituksen saartama mielemme ehkä paljastaa historiamme: kypsymättömyytemme ja alkeellisuutemme. Tiedän, on käyty avaruudessa ja luotu tekoäly. En siis puhu teknisestä taituruudestamme vaan sielujemme syvyydestä, olemisen hahmotuskyvystä. Osaatko nähdä värejä, hahmottaa turvallisuutta vai näetkö vain pimeyden ja vaarat? Onko sinun pimeytesi täynnä vaarallisia peikkoja – valossakin?

****

Maapallo on räjähdellyt, tulvinut, jäätynyt, sulanut, vajonnut, purkautunut – sanopa se, niin tehty on. Eikä se siitä huolimatta ole vajonnut pimeyteen. Todennäköisesti se kokee ja iloitsee valosta, jos tai kun Homo sapiens onnistuu pyyhkäisemään itsensä loisimasta pallon kupeesta. Maapallo pyörii ja kääntää aina kuvettaan valoon päin. Päivästä toiseen ja vuosituhannesta toiseen.

****

Ihmispoloinen vaeltaa pimeydessä, roiskii kerran vuodessa henkisen ejakulaationsa pitkin taivasta ja huutaa onneaan. Sulkee silmänsä edellisen vuoden pimeydeltä ja ampuu itseään raketilla silmään kuvitellen siten näkevänsä valon. Huudamme onnea ja menestystä viimeisenä yönä, kun kello lyö uuteen. Käyttäydymme kuin edellisvuodet olisivat taakka, jonka saamme vihdoin ravisteltua harteiltamme – vuodesta toiseen. Emme halua jatkaa edellisen vuoden tarinaa, koska häpeämme kyvyttömyyttämme ja haluamme sulkea silmämme… niin, haluamme sulkea silmämme ja korvamme.

****

Meillä vapaapäivinä kannettiin taas patja alakertaan lattialle ja nautittiin illoista yhdessä ollen. Iltasadut luettiin retkilyhdyn valossa, leikittiin camping-tunnelmaa. Katseltiin elokuvia tai sarjoja tai pelailtiin, ahtaasti yhdessä aikaa vietettiin ja nukuttiin.
Jos retkilyhdystä hiipui valo, vaihdettiin patterit ja jatkettiin lukua siitä, mihin jäätiin. Näin siis toivoisin vuosienkin vaihtuvan: kun uusi vuosi saa sarastuksensa, jatketaan siitä, mihin jäätiin. Yritetään oppia edellisistä vuosista. Kunnes viimeisen luvun viimeisen kappaleen viimeinen sana on luettu – meillä on vain tämä yksi kirja luettavana.

LOPPU

41.Light

The year changed; on Earth this has happened billions of times. It is probably quite difficult to find a birth certificate for Earth, and there is no entirely clear understanding of its parents either. So we rely on estimates—yet we do not doubt Earth’s existence or its right to it. Some still argue whether we are celebrating the birthday of a pancake or a sphere, and how the child was conceived. Whether it was the father alone who gave birth to his child, or whether the little ball is the offspring of a super-orgiastic eruption. People have spoken of the egg and the hen too—so which came first? And what about the rooster? He is not mentioned in the story at all.

****

I, on the other hand, can be almost completely sure that the 59th celebration was the turning of 2026. The parents are, with very high probability, those who have publicly claimed and documented the matter. The mechanism of conception has also been scientifically and very convincingly proven to be the result of mechanical friction. Once again I have spent a year observing my fellow species members and have become convinced that some walk with their lanterns dimmed. Presumably for reasons of saving energy.

****

In the dark one sees only darkness—except those who have imagination. Imagination is, indeed, extraordinarily interesting. When the lights go out and night descends, do we use our neurons to create light or to reinforce darkness? A mind besieged by imagination may reveal our history: our immaturity and our primitiveness. I know—we have been to space and created artificial intelligence. I am therefore not speaking of our technical prowess but of the depth of our souls, our capacity to grasp existence. Can you see colors, perceive safety, or do you see only darkness and dangers? Is your darkness filled with dangerous bogeymen—even in the light?

****

Earth has exploded, flooded, frozen, melted, subsided, erupted—name it, it has done it. And despite all that, it has not sunk into darkness. Most likely it will experience and rejoice in light if or when Homo sapiens manages to wipe itself from parasitizing the planet’s flank. Earth keeps spinning and always turns its side toward the light. Day after day and millennium after millennium.

****

Poor humanity wanders in the dark, once a year splashing its spiritual ejaculation across the sky and shouting its happiness. It closes its eyes to the darkness of the previous year and shoots itself in the eye with a rocket, imagining that it thereby sees the light. We shout happiness and success on the final night when the clock strikes the new. We behave as if the previous years were a burden we finally get to shake from our shoulders—year after year. We do not want to continue the story of the previous year because we are ashamed of our incapacity and want to close our eyes… yes, we want to close our eyes and ears.

****

On our days off, the mattress was again carried downstairs to the floor and we enjoyed evenings together. Bedtime stories were read by the light of a camping lantern; we played at camping. We watched movies or series or played games, spent time together tightly packed, and slept.
If the lantern’s light dimmed, we changed the batteries and continued reading from where we had left off. This is how I wish years would change as well: when the new year dawns, we continue from where we stopped. We try to learn from the previous years. Until the last chapter’s last paragraph’s last word is read—there is only this one book for us to read.

THE END

****

41. Ljus

Året byttes; på jorden har detta skett miljarder gånger. Det är sannolikt ganska svårt att hitta ett födelsebevis för jorden, och inte heller finns det någon helt klar bild av dess föräldrar. Vi litar alltså på uppskattningar—men vi tvivlar ändå inte på jordens existens eller dess rätt till den. Vissa tvistar fortfarande om huruvida vi firar en pannkakas eller en bolls födelsedag och hur barnet blev till. Om det var fadern ensam som födde sitt barn, eller om den lilla bollen är avkomman av en superorgiastisk urladdning. Man har också talat om ägget och hönan—så vilket kom först? Och vad med tuppen? Han nämns inte alls i berättelsen.

****

Jag däremot kan vara nästan helt säker på att det 59:e firandet var övergången till 2026. Föräldrarna är med mycket stor sannolikhet de som offentligt har påstått och skriftligen intygat saken. Även tillkomstmekanismen har vetenskapligt och mycket övertygande bevisats vara en följd av mekanisk friktion. Återigen har jag under ett år följt mina artfränder och blivit övertygad om att vissa vandrar med lyktan på låg styrka. Förmodligen av sparskäl.

****

I mörkret ser man bara mörker—utom de som har fantasi. Fantasin är i sig synnerligen intressant. När ljusen slocknar och natten faller; använder vi våra neuroner till att skapa ljus eller till att förstärka mörkret? Ett av fantasin belägrat sinne kan kanske avslöja vår historia: vår omognad och vår primitivitet. Jag vet—vi har varit i rymden och skapat artificiell intelligens. Jag talar alltså inte om vår tekniska skicklighet utan om våra själars djup, vår förmåga att förstå varandet. Kan du se färger, uppfatta trygghet, eller ser du bara mörker och faror? Är ditt mörker fullt av farliga troll—även i ljuset?

****

Jorden har exploderat, svämmat över, frusit, smält, sjunkit, fått utbrott—nämn det, den har gjort det. Och trots allt detta har den inte sjunkit ner i mörker. Sannolikt kommer den att uppleva och glädjas åt ljus om eller när Homo sapiens lyckas utplåna sig självt från att parasitera på planetens flank. Jorden snurrar vidare och vänder alltid sin sida mot ljuset. Dag efter dag och årtusende efter årtusende.

****

Den stackars människan vandrar i mörkret, stänker en gång om året sin andliga ejakulation över himlen och ropar sin lycka. Hon sluter ögonen för det gångna årets mörker och skjuter sig själv i ögat med en raket i tron att hon därigenom ser ljuset. Vi ropar lycka och framgång den sista natten när klockan slår in det nya. Vi beter oss som om de föregående åren vore en börda vi äntligen får skaka av oss—år efter år. Vi vill inte fortsätta den föregående årets berättelse eftersom vi skäms över vår oförmåga och vill sluta våra ögon… ja, vi vill sluta våra ögon och öron.

****

På våra lediga dagar bars madrassen åter ner till bottenvåningen och lades på golvet, och vi njöt av kvällarna tillsammans. Godnattsagor lästes i skenet av en campinglykta; vi lekte campingstämning. Vi tittade på filmer eller serier eller spelade spel, tillbringade tid tätt tillsammans och sov.
Om lyktans ljus mattades bytte vi batterier och fortsatte läsa där vi hade slutat. Så önskar jag att även åren skulle bytas: när det nya året gryr fortsätter vi där vi slutade. Vi försöker lära av de tidigare åren. Tills den sista kapitlets sista styckes sista ord är läst—vi har bara denna enda bok att läsa.

SLUT