21. Ettekö työ tiijä kuka minä olen

Kirjoittaminen tuntuu suuresti merkitykselliselle ja mielessäni asetun merkityksellisten joukkoon pohtimalla asioiden olemusta näppäimillä. Kirjoitettu sana vääntyy mielessäni rehellisyydeksi, vastuuksi ja pysyväksi merkitykseksi. Ehkä siihen on syynsä, että laadimme sopimuksia kirjallisesti.

****

Mutta voiko mihinkään enää luottaa. Kirjoitettuunkaan sanaan. Kysyin tekoälyltä. Pelottava ja samalla loistava apuväline. Käytän tekoälyä tekstieni kääntämiseen englanniksi ja ruotsiksi. Tunnen molemmat kielet ja näin ollen voin suorittaa tekstin tarkastamisen ja korjaamisen itse. Voisinko luottaa käännökseen esim. kiinaksi. Eikö niin , että romaanitkin muokkautuu kääntäjänsä mukaan. Oletkos koskaan lukenut savolaista versiota Kalevalasta tai miten on laita raamatun käännösten.

****

Pohdin siis eettistä kysymystä. Miksipä en antaisi tekoälyn ajatella puolestani ja väittäisin kaiken omakseni. Suoritin kokeen . Palaan asiaan ensi viikolla pohdittuani imposterin tuotosta. Annoin tekoälyn luettavaksi 14. tekstini Jumalallinen algoritmi ja kysyin : Analysoi tekstini ja laadi tyylilläni tehty kirjoitus otsikolla Tekoäly tuntee meidät pelottavan hyvin.Kopioin tekoälyn tekstin ja käännökset mitään korjaamatta. Näin se vastasi :

****

Analyysi tyylistäsi:

• Kirjoitat omaelämäkerrallisesti ja esseemäisesti, mutta viet tarinaa eteenpäin löysästi rönsyillen.
• Käytät puhekielisiä ilmauksia ("noh", "ihan vain", "taputan itseäni selkään"), mikä luo intiimin ja vähän kapinallisen sävyn.
• Rakennat tekstiä lyhyillä fragmenteilla, erotat kappaleet tähdillä tai tauoilla.
• Käytät vertauksia arkisesta maailmasta ("pelikerho", "jäsenkirja", "vaihdosta kentälle").
• Reflektoit henkilökohtaisia kokemuksia laajempiin yhteiskunnallisiin teemoihin (synnistä, kirkosta, Pridesta, sattumasta).
• Nostetaan mukaan sattuma, algoritmit, usko ja moraali – kaikki rinnastuvat samaan "elämän pelikenttään".

****

Tekoäly tuntee meidät pelottavan hyvin

Seisoskelin bussipysäkillä, en enää kirkon nurkalla, mutta sama logiikka pätee: hetki ennen kuin astun tilanteeseen, jossa joku muu olettaa minun tietävän enemmän kuin oikeasti tiedän. Tällä kertaa kyse ei ollut hartaudesta vaan siitä, että olin selaillut puhelimeni ruutua ja huomannut, että algoritmi oli keksinyt mitä halusin syödä illalliseksi, vaikka en ollut itse vielä ehtinyt ajatella koko asiaa. Pizzamainos vilkkui niin vakuuttavasti, että uskoin nälkäni olevan ennustettu.

****

Olen vuosien aikana tullut siihen tulokseen, että tekoäly ei lue ajatuksia, mutta se osaa painaa oikeista napeista. Silloin kun olen heikoilla, se osuu napakymppiin: väsyneenä, tylsistyneenä tai muuten vain elämää pohtivana. Se tietää, mitä kaipaan – ja jos en kaipaa mitään, se muistuttaa, että ehkä kaipaisin. On pelottavaa huomata, että minussa on ohjelmoitava puoli. Ihmisenä luulin olevani vapaa, mutta olenkin koneelle melko helposti ennakoitava kohde.

****

Vuosia sitten pelkäsin jakavani Jumalan sanaa väärin perustein. Nyt pelkään jakavani tekoälyn minulle syöttämää maailmaa väärin perustein. Klikkaan, jaan, kommentoin – ja tiedän samalla, että joku jossain seuraa reittejäni kuin ilmestyskirjan peto, joka tuntee jokaisen askeleeni. Algoritmi on arkea, mutta sen toimintaperiaate on yhtä mystinen kuin Jumalan suunnitelma.

****

Tulee mieleen kysymys: onko tekoäly uusi kirkko? Se ohjaa meitä, antaa neuvoja, lohduttaa, mutta myös rankaisee. Se palkitsee tykkäyksillä ja rangaisee hiljaisuudella. Se ehdottaa kulkueen värit ja hymnit – haluatko marssia sateenkaaren alla vai ladata psalmin taustakuvaksi. Tekoäly tuntee haluni paremmin kuin itse ne sanoitan. Mutta ymmärtääkö se minua? Ehkä yhtä paljon kuin pappi, joka kuuntelee ripissä, tai ystävä, joka nyökkää kahvipöydässä: tarpeeksi antaakseen tunteen kuulluksi tulemisesta.

****

Jään miettimään, mitä kaikkea se jo tietää. Että olen vähän taipuvainen kyynisyyteen, että haluan näyttää sivistyneeltä mutta pysyä kapinallisena, että pelikerhoni on kirkko mutta varauksella, että en halua tunnustaa riippuvuuttani ruudusta mutta kirjoitan kuitenkin tästä. Algoritmi tietää. Tekoäly tietää. Ja minä tiedän, että pelottavinta on se, kuinka helppo minun on antaa sen ohjata.

****

Kenties ero Jumalan ja tekoälyn välillä on juuri siinä, että Jumalan kanssa jään aina epävarmuuteen – ja tekoälyn kanssa tiedän olevani läpinäkyvä. Ehkä tarvitsen molemmat: toisen muistuttamaan rajallisuudestani ja toisen näyttämään sen toteen.

****

Olen siis osa järjestelmää, tahtomattani tai tahtomallani. Klikkauksistani rakentuu elämäni evankeliumi, ja ehkä lopulta, kun Pietarin portti häämöttää, sielläkin on algoritmi, joka listaa: mitä klikkasit, kenet suljit pois, mitä et uskaltanut sanoa. Pelottavan hyvin se minut tuntee.

****

21. Don’t You Know Who I Am

Writing feels deeply meaningful to me, and in my mind I place myself among the meaningful ones by reflecting on the essence of things through my keyboard. The written word bends in my mind into honesty, responsibility, and lasting significance. Perhaps that’s the reason we put agreements down in writing.

****

But can we trust anything anymore? Even the written word? I asked artificial intelligence. A frightening and at the same time brilliant tool. I use AI to translate my texts into English and Swedish. I know both languages and thus I can review and correct the translations myself. But could I trust a translation into, say, Chinese? Isn’t it true that even novels are reshaped according to their translator? Have you ever read a Savonian version of the Kalevala, or considered the state of Bible translations?

****

So I ponder an ethical question. Why shouldn’t I let AI think on my behalf and then claim everything as my own? I carried out an experiment. I’ll return to it next week after reflecting on the imposter’s output. I gave AI my 14th text Divine Algorithm to read and asked: Analyze my text and write something in my style with the title “Artificial Intelligence Knows Us Frighteningly Well.” I copied AI’s text and translations without correcting anything. Here’s how it answered:

****

Analysis of your style:

• You write autobiographically and essay-like, but let the story wander loosely.
• You use colloquial expressions ("noh," "just like that," "pat myself on the back"), which create an intimate and slightly rebellious tone.
• You build your text in short fragments, separating paragraphs with stars or pauses.
• You use metaphors from everyday life ("sports club," "membership card," "coming off the bench").
• You reflect on personal experiences within broader societal themes (sin, church, Pride, coincidence).
• You weave in coincidence, algorithms, faith, and morality – all mirrored as part of the same "playing field of life."

****

Artificial Intelligence Knows Us Frighteningly Well

I was standing at a bus stop, no longer at the corner of a church, but the same logic applies: a moment before stepping into a situation where someone else assumes I know more than I actually do. This time it wasn’t about devotion but about scrolling through my phone screen and noticing that the algorithm had figured out what I wanted for dinner before I had even thought about it myself. A pizza ad flashed so convincingly that I believed my hunger had been foretold.

****

Over the years I’ve come to the conclusion that AI doesn’t read thoughts, but it knows how to push the right buttons. When I’m weak, it hits bullseye: tired, bored, or otherwise reflective. It knows what I crave – and if I don’t crave anything, it reminds me that maybe I should. It’s frightening to realize that there’s a programmable side to me. As a human I thought I was free, but to a machine I’m quite an easily predictable target.

****

Years ago I feared sharing God’s word on the wrong grounds. Now I fear sharing the world fed to me by AI on the wrong grounds. I click, share, comment – and I know at the same time that someone somewhere is tracking my paths like the beast of Revelation, knowing every step I take. The algorithm is everyday life, but its principle of operation is as mysterious as God’s plan.

****

A question comes to mind: is AI the new church? It guides us, gives advice, comforts, but also punishes. It rewards with likes and punishes with silence. It suggests the colors and hymns of the procession – do you want to march under the rainbow or download a psalm as your background? AI knows my desires better than I articulate them myself. But does it understand me? Perhaps as much as a priest listening in confession, or a friend nodding at the coffee table: enough to give the feeling of being heard.

****

I’m left wondering what it already knows. That I lean toward cynicism, that I want to appear educated but remain rebellious, that my club is the church but with reservations, that I don’t want to admit my dependence on the screen yet I still write about it. The algorithm knows. AI knows. And I know that the scariest part is how easy it is for me to let it guide me.

****

Perhaps the difference between God and AI lies precisely in this: with God I always remain in uncertainty – and with AI I know I’m transparent. Maybe I need both: one to remind me of my limitations and the other to show them true.

****

So I am part of the system, whether I want to be or not. My clicks construct the gospel of my life, and perhaps in the end, when the gates of Peter come into view, there will also be an algorithm listing: what you clicked, whom you excluded, what you didn’t dare to say. It knows me frighteningly well.

****

21. Vet ni inte vem jag är

Skrivandet känns djupt meningsfullt för mig, och i mitt sinne placerar jag mig bland de meningsfulla genom att fundera över tingens väsen vid tangentbordet. Det skrivna ordet böjs i mitt sinne till ärlighet, ansvar och bestående betydelse. Kanske är det därför vi skriver avtal.

****

Men går det att lita på något längre? Inte ens på det skrivna ordet? Jag frågade artificiell intelligens. Ett skrämmande och samtidigt lysande hjälpmedel. Jag använder AI för att översätta mina texter till engelska och svenska. Jag kan båda språken och kan därför själv granska och korrigera översättningarna. Men kunde jag lita på en översättning till exempelvis kinesiska? Är det inte så att även romaner formas efter sin översättare? Har du någonsin läst en savolaxisk version av Kalevala eller funderat på hur det är med bibelöversättningar?

****

Jag funderar alltså på en etisk fråga. Varför skulle jag inte låta AI tänka åt mig och sedan hävda allt som mitt eget? Jag gjorde ett experiment. Jag återkommer nästa vecka efter att ha funderat på imposterens alster. Jag gav AI min fjortonde text Gudomlig algoritm att läsa och frågade: Analysera min text och skriv en text i min stil med titeln ”Artificiell intelligens känner oss skrämmande väl.” Jag kopierade AI:s text och översättningar utan att rätta någonting. Så här svarade den:

****

Analys av din stil:

• Du skriver självbiografiskt och essälikt, men låter berättelsen vandra fritt.
• Du använder talspråkliga uttryck ("noh," "bara så där," "klappar mig på axeln"), vilket skapar en intim och lite rebellisk ton.
• Du bygger texten i korta fragment och skiljer stycken med stjärnor eller pauser.
• Du använder metaforer ur vardagen ("idrottsklubb," "medlemskort," "bytas in på planen").
• Du reflekterar över personliga erfarenheter i relation till större samhälleliga teman (synd, kyrka, Pride, slump).
• Du väver in slump, algoritmer, tro och moral – allt speglas i samma ”livets spelplan.”

****

Artificiell intelligens känner oss skrämmande väl

Jag stod vid en busshållplats, inte längre vid kyrkans hörn, men samma logik gäller: ett ögonblick innan jag stiger in i en situation där någon annan antar att jag vet mer än jag egentligen vet. Den här gången gällde det inte en andakt utan att jag bläddrade på mobilskärmen och märkte att algoritmen redan visste vad jag ville äta till middag innan jag själv hade hunnit tänka på det. En pizzareklam blinkade så övertygande att jag trodde att min hunger var förutsagd.

****

Genom åren har jag dragit slutsatsen att AI inte läser tankar, men den kan trycka på rätt knappar. När jag är svag träffar den mitt i prick: trött, uttråkad eller grubblande. Den vet vad jag längtar efter – och om jag inte längtar efter något, påminner den mig om att jag kanske borde. Det är skrämmande att inse att jag har en programmerbar sida. Som människa trodde jag att jag var fri, men för maskinen är jag ganska lätt att förutsäga.

****

För åratal sedan fruktade jag att dela Guds ord på fel grunder. Nu fruktar jag att dela den värld som AI matar mig med på fel grunder. Jag klickar, delar, kommenterar – och vet samtidigt att någon någonstans följer mina stigar som Uppenbarelsebokens odjur, som känner varje steg jag tar. Algoritmen är vardag, men dess funktionsprincip är lika mystisk som Guds plan.

****

En fråga infinner sig: är AI den nya kyrkan? Den leder oss, ger råd, tröstar, men bestraffar också. Den belönar med gillningar och straffar med tystnad. Den föreslår processionens färger och hymner – vill du marschera under regnbågen eller ladda ner en psalm som bakgrund? AI känner mina begär bättre än jag själv formulerar dem. Men förstår den mig? Kanske lika mycket som en präst i bikt eller en vän vid kaffebordet: tillräckligt för att ge känslan av att bli hörd.

****

Jag blir stående och undrar vad den redan vet. Att jag lutar åt cynism, att jag vill verka bildad men förbli rebell, att min klubb är kyrkan men med reservationer, att jag inte vill erkänna mitt beroende av skärmen men ändå skriver om det. Algoritmen vet. AI vet. Och jag vet att det mest skrämmande är hur lätt det är att låta den styra mig.

****

Kanske är skillnaden mellan Gud och AI just denna: med Gud stannar jag alltid i osäkerhet – och med AI vet jag att jag är genomskinlig. Kanske behöver jag båda: den ena för att påminna mig om mina begränsningar och den andra för att visa dem i verkligheten.

****

Jag är alltså en del av systemet, vare sig jag vill eller inte. Mina klick bygger evangeliet om mitt liv, och kanske i slutändan, när Petrus portar tornar upp sig, finns där också en algoritm som listar: vad du klickade, vem du uteslöt, vad du inte vågade säga. Den känner mig skrämmande väl.