51. Saippuakuplia sateessa

Kun mieli on mustattu ulkoisin sovelluksin, valon näkeminen alkaa tuntua haistattelulta. Stressi syö mielen muistikapasiteetin ja keho oireilee monin tavoin. Mielen ja kehon energia on aivan liian suurelta osin suunnattu läpäisemään pimeyden. Maailma ja ympäristö eivät vaikuta tuottavan mitään positiivista. Mihin saakka ihmisen mieli venyy, mietin. Tahdonvoimalla.

****

Vapaa viikonloppu. Tahdonvoimalla suljen kaiken muun tajunnanvirrasta paitsi perheen. Ei politiikkaa, laskuja, muutosneuvotteluja tai muutakaan puristusta. Töpseli irti jätemyllystä.

****

Ei ajatusvirran eristäminen aivan kokonaan onnistu, ei tietenkään. Murheilla on pyrkimys täyttää ilmatila, vaikka lennonjohtotornissa ei pitänyt olla päivystystä. Mutta kumminkin ponnistelemalla mielen saa johdateltua siihen, mikä tärkeintä on. Olen läsnä perheelle. Vietämme yhdessä aikaa: ulkoillen, syöden, lukien, keskustellen… nauttien yhdessäolosta.

****

Olen kiitollinen viikonlopusta, rakkaudesta jonka saan.

****

Paluu arkeen, paluu pimeyteen. Mietin itseäni ja virheitäni; häpeää ja katumusta. Näin miettiessäni annan itselleni häivähdyksen armoa. Tunnistan sentään vajavaisuuteni, osaan hävetä. Olen ihminen, kokonainen ihminen, ajatteleva ja tunteva ihminen. Se on paljon se.

****

Maanantai herää rutiinein. Aamupalaa lapsille, saattamista kouluun ja päiväkotiin. Paluu arkeen. Yritän asemoida itseäni instrumentaaliseen rooliini yhteiskunnassa. Pitäisikö valita lokero eli kaivaa potero, josta tulittaa vastapuolta?

Kovin vaikeaa on mieltää itsensä kuuluvan kategorisesti mihinkään erityiseen laatikkoon. Olen pitänyt merkittävänä kykyä reflektoida omia asenteita ja mielipiteitä.

Vaimon kanssa keskustelin tässä eräänkin kerran jos toisenkin mieleni paradoksista: yrittäjyys ja etenkin minkään myyminen on mielessäni lähes tulkoon rikos. Tunnetasolla näin tosiaankin on, mutta järjen tasolla ymmärrän ajatukseni järjettömyyden. Työläiselle ei ole työtä ilman yrittäjiä. Pipoa ei saa päätään kiristämään, jos ei sitä ole joku myymässä tai vaihtoehtoisesti kauppaamassa villalankaa.

Olen mitä ilmeisemmin aikani ja ympäristöni tuote. Kapitalisti riistää aina ja työläinen on sankari.

****

Paitsi ettei maailma ole koskaan ollut niin yksinkertainen. Paitsi että vastakkainasettelun ilmapiiri on luomassa vihan ilmapiirin, ja viha on vaarassa ahmia minunkin mieleni. Saatanan tollot.

****

Keskustelin viisaan vaimoni kanssa ilmapiiristäkin. Vertailimme noin kymmenen vuoden takaiseen aikaan. Politiikka ja yleinen keskusteluilmapiiri vaikuttivat rakentavilta ja suvaitsevilta; kaikille oli tilaa ja kaikilla oli arvonsa – sukupuoleen, tulotasoon, etnisyyteen, uskontoon tai muihinkaan määreisiin katsomatta.

Suunta oli rauhoittava. Ehkä tulevaisuus olisi rauhan ja rinnakkaiselon aikaa.

Vuosikymmenessä muutos on ollut vähintäänkin huolestuttava. Rasismi ja fasismi ovat avointa, ja on täysin luvallista herjata, parjata ja polkea ihmisoikeuksia. Nollatoleranssi tarkoittaa – ei mitään rajaa ilkeydelle. Ihmisoikeuksien ja tasa-arvon puolustaminen on kirosana: vihervassari, woke, kukkahattu ja kommunisti.

Opportunisteille ja politiikan pyrkyreille dialogista on muodostunut ylitsepääsemätön este. Saastamonologi on vallitseva tila.

****

Ehkä on niin, että elämme aikaa, joka kirjoitetaan historiaan otsikolla Infantiili vallankumous – kuinka ihminen menetti järkensä. Tosin lienee niin, että syvissä riveissä elää se pelko, jonka varjolla meitä joko nostetaan tai alistetaan, ja olemme erittäin huonoja lukemaan merkkejä siitä, milloin tarjottimelle lapioidaan tähteitä.

Ihmiskunnan suuri mysteeri on se, kuinka kerta toisensa jälkeen lankeamme kontallemme vihan ja katkeruuden markkinoilla. Kuningas on kuollut, eläköön narri.

****

Henkilökohtaisella tasolla mietin, kuinka pitkään kumilanka kiertyy ennen kuin laukeaa. Tiedäthän sellaisia leluja, joissa on pyörät ja kumilankaa kiertämällä ja vapauttamalla lelu sinkoaa hallitsemattomaan rynnistykseen. Leluna markkinoilla.

Lohdullista ihmismielessä on se, että ponnistelemalla voi tuntea onnellisuutta, kun tahdonvoimalla priorisoi. Uskoisin kyvyn piilevän useimmissa meissä.

****

Vaimoni, lasteni äiti, onnistui löytämään saippuakuplat sunnuntaina. Riemua oli takapihalla puhallella saippuakuplia tihkusateessa.

51. Soap Bubbles in the Rain

When the mind has been stained by external pressures, seeing light begins to feel almost like an insult. Stress eats away at the mind’s memory capacity, and the body starts to show symptoms in many ways. Far too much of our mental and physical energy is directed toward pushing through the darkness. The world and our surroundings seem unable to produce anything positive. How far can the human mind stretch, I wonder. By sheer will.

****

A free weekend. By an act of will, I shut everything else out of my stream of consciousness except my family. No politics, no bills, no restructuring negotiations or any other pressures. Unplug the garbage disposal.

****

Of course, isolating the flow of thoughts completely does not succeed. Worries have a tendency to fill the airspace even when the control tower was not supposed to be staffed. But still, with effort, the mind can be guided toward what truly matters. I am present for my family. We spend time together: walking outside, eating, reading, talking… enjoying being together.

****

I am grateful for the weekend, for the love I receive.

****

Back to everyday life, back to the darkness. I think about myself and my mistakes; shame and regret. Yet in that moment of reflection I allow myself a glimpse of grace. At least I recognize my shortcomings. I am capable of feeling shame. I am human — a whole human being, a thinking and feeling human being. That is a great deal.

****

Monday awakens with routines. Breakfast for the children, taking them to school and daycare. Back to everyday life. I try to position myself within my instrumental role in society. Should I choose a box — dig a trench from which to fire at the opposing side?

It is very difficult to see myself as belonging categorically to any particular box. I have considered the ability to reflect on one’s own attitudes and opinions to be important.

I have discussed with my wife more than once the paradox in my mind: entrepreneurship, and especially selling anything, almost feels like a crime to me. Emotionally it truly feels that way, but on a rational level I understand the absurdity of the thought. Workers have no work without entrepreneurs. You cannot pull a wool hat over your head if no one is selling it — or at least selling the yarn to knit it.

I am, quite evidently, a product of my time and environment. The capitalist always exploits and the worker is the hero.

****

Except that the world has never been that simple. Except that the atmosphere of confrontation is creating an atmosphere of hatred — and that hatred is in danger of devouring my own mind as well. Damn fools.

****

I spoke with my wise wife about the atmosphere of our times. We compared it to about ten years ago. Politics and public discourse seemed constructive and tolerant. There was space for everyone, and everyone had value — regardless of gender, income, ethnicity, religion or any other defining feature.

The direction felt calming. Perhaps the future would be one of peace and coexistence.

In a decade the change has been at least worrying. Racism and fascism are out in the open, and it has become entirely permissible to mock, insult and trample on human rights. Zero tolerance now seems to mean — no limits to cruelty. Defending human rights and equality has become an insult: green-leftist, woke, do-gooder, communist.

For opportunists and political climbers, dialogue has become an insurmountable obstacle. Polluted monologue has become the prevailing state.

****

Perhaps we are living in a time that will be written into history under the title The Infantile Revolution — how humanity lost its mind. Yet it is probably also true that deep within society lives a fear by which we are either elevated or subdued — and we are remarkably poor at reading the signs of when what is being served to us is merely the leftovers.

The great mystery of humankind is how, time after time, we fall to our knees in the marketplace of hatred and bitterness. The king is dead — long live the fool.

****

On a personal level, I wonder how long the rubber band can be twisted before it snaps. You know those toys with wheels that are powered by winding a rubber band — when released, the toy rushes forward uncontrollably. A toy on the market.

What is comforting about the human mind is that with effort it is possible to feel happiness when we consciously prioritize what matters. I believe that ability lies within most of us.

****

On Sunday my wife, the mother of my children, found a bottle of soap bubbles. There was joy in the backyard as we blew soap bubbles into the drizzle.

51. Såpbubblor i regnet

När sinnet har blivit nedfläckat av yttre påfrestningar börjar själva synen av ljus kännas som en förolämpning. Stressen äter upp minnets kapacitet och kroppen reagerar på många sätt. Alltför mycket av vår mentala och fysiska energi går åt till att försöka tränga igenom mörkret. Världen och omgivningen verkar inte producera något positivt. Hur långt kan människans sinne sträckas, undrar jag. Med ren viljestyrka.

****

En ledig helg. Med viljans kraft stänger jag ute allt annat ur mitt medvetandeflöde utom familjen. Ingen politik, inga räkningar, inga omställningsförhandlingar eller andra påfrestningar. Dra ur kontakten ur avfallskvarnen.

Att helt isolera tankeflödet lyckas förstås inte. Bekymmer har en tendens att fylla luftrummet även när flygledartornet inte skulle vara bemannat. Men med ansträngning går det ändå att leda tankarna till det som är viktigast. Jag är närvarande för min familj. Vi tillbringar tid tillsammans: promenerar, äter, läser, samtalar … njuter av att vara tillsammans.

****

Jag är tacksam för helgen, för kärleken jag får.

****

Tillbaka till vardagen, tillbaka till mörkret. Jag tänker på mig själv och mina misstag; skam och ånger. När jag tänker så ger jag mig själv en skymt av nåd. Jag känner åtminstone igen mina brister, jag kan känna skam. Jag är människa — en hel människa, en tänkande och kännande människa. Det är mycket.

****

Måndagen vaknar med rutiner. Frukost åt barnen, följa dem till skolan och daghemmet. Tillbaka till vardagen. Jag försöker placera mig själv i min instrumentella roll i samhället. Borde jag välja en låda — gräva en skyttegrav att skjuta från mot motståndaren?

Det är mycket svårt att se sig själv som kategoriskt tillhörande någon särskild låda. Jag har alltid ansett förmågan att reflektera över sina egna attityder och åsikter vara betydelsefull.

Jag har flera gånger diskuterat paradoxen i mitt sinne med min fru: företagande, och särskilt att sälja något, känns nästan som ett brott. På ett känslomässigt plan är det faktiskt så, men på ett rationellt plan förstår jag hur orimlig tanken är. Arbetaren har inget arbete utan företagare. Man kan inte dra en yllemössa över huvudet om ingen säljer den — eller åtminstone säljer garnet.

Jag är uppenbarligen en produkt av min tid och min omgivning. Kapitalisten exploaterar alltid och arbetaren är hjälten.

Förutom att världen aldrig har varit så enkel. Förutom att konfrontationens klimat skapar ett klimat av hat — och hatet riskerar att sluka även mitt sinne. Satans idioter.

****

Jag talade med min kloka fru om stämningen i samhället. Vi jämförde med ungefär tio år tillbaka. Politiken och det offentliga samtalsklimatet verkade konstruktiva och toleranta. Det fanns plats för alla och alla hade ett värde — oavsett kön, inkomst, etnicitet, religion eller andra kännetecken.

Riktningen kändes lugnande. Kanske skulle framtiden bli en tid av fred och samexistens.

På ett årtionde har förändringen varit minst sagt oroande. Rasism och fascism är öppna och det är helt tillåtet att håna, förolämpa och trampa på mänskliga rättigheter. Nolltolerans verkar nu betyda — inga gränser för grymhet. Att försvara mänskliga rättigheter och jämlikhet har blivit ett skällsord: grönvänster, woke, godhetsapostel, kommunist.

För opportunister och politiska karriärister har dialog blivit ett oöverstigligt hinder. Den förgiftade monologen är det rådande tillståndet.

****

Kanske lever vi i en tid som en dag kommer att skrivas in i historien under rubriken Den infantila revolutionen – hur människan förlorade sitt förstånd. Samtidigt är det nog så att djupt inom samhället lever en rädsla som används för att antingen lyfta eller underkuva oss — och vi är mycket dåliga på att läsa tecknen på när det som serveras bara är rester.

Mänsklighetens stora mysterium är hur vi gång på gång faller på knä på hatets och bitterhetens marknad. Kungen är död — leve narren.

****

På ett personligt plan funderar jag på hur länge gummibandet kan vridas innan det släpper. Du känner säkert till sådana leksaker med hjul där man vrider upp ett gummiband och när det släpps rusar leksaken iväg okontrollerat. En leksak på marknaden.

Det tröstande med människans sinne är att man genom ansträngning kan känna lycka när man med viljestyrka prioriterar det som är viktigt. Jag tror att den förmågan finns hos de flesta av oss.

****

På söndagen hittade min fru, mina barns mamma, såpbubblor. Det blev glädje på bakgården när vi blåste såpbubblor i duggregnet.