50. Kirjoitettu on

9.3.2026 klo 10:29 , istun näppäimistön äärellä ja mietin 50.blogikirjoituksen aihetta. En siis ole merkittävästi valmistellut aihetta ja materiaalia . Ei suinkaan ole tavatonta , että kirjoitusprosessini blogiin on spontaani yhden istunnon rykäisy julkaisupäivänä. 27.3. on webadorin laskun eräpäivä eli vuosi on umpeutumassa ja päätettävä on haluanko jatkaa maksullisena miehenä – siis minä maksumiehenä.

****

Toistaiseksi blogini on ollut epäilemättä vaikeasti saavutettava ja kenties aihepiiriltään turhankin kirjava. Poukkeileva toki olen itsekin , ehkä se on johdonmukaisuutta. Blogissa on käynyt vierailijoita joitain satoja ja lukukertoja pyöreät 1,5 tuhatta. Tänä aamuna kun katsoin , oli joku käynyt Singaporesta sivullani ; lukijoita on ollut Amerikoista, pohjoismaista paitsi Tanska, muualtakin maailmalta, mutta en muista koska maksamaani pakettiin ei sisälly kattava tilastointi. Näen vain 30pvä historian. Kotimaisia kävijöitä suurin osa.

****

Maksoin alun perin syystä , että pohdin jatkuvuutta ja mahdollista ansaintalogiikkaa. Noh, edelleen pohdin ansaintalogiikkaa. Only fans saattaisi olla kohdaltani perverssiä , tai myöskään räävitön huomiohakuisuus ei kuulosta omimmalle tavalle. Saattaisin kyllä omata taidot vastakkainasettelun tuottaman peukutuksen saralla , mutta jätän sen epätoivon polun päätepysäkille toteutettavaksi.

****

Seuraan itse joitain blogeja ja niille on yhteistä yhteen asiaan keskittyminen , epäilemättä hyvä taktiikka ja varsinkin poliitiikkaan keskittyminen luo hedelmällisen alustan , aiheista ei ole pulaa ja pallottelu kritiikillä on ehtymätön runsaudensarvi. Sana säilän heiluttelu on toki tarpeen politiikan ja yhteiskunnan moraalista miekkaillessa. En vain henkilökohtaisesti ole aivan varma haluanko kaataa ulosteeni sille areenalle. Olen toki usein miettinyt joidenkin politiikan inhokkien kimppuun käymistä verbaalin lihaksen voimin , mutta päämääriin saavuttamisen kannalta en ole aivan varma ryhtymisen mielekkyydestä. Näyttäähän siltä , että kohtalaisen suurelle osalle kansaa on yhdentekevää hyvät tavat , demokratia tai älyllinen puntarointi. Ikään kuin aivoissa ja tunne-elämässä olisi kysta blokkaamassa kyvyn  minkäänlaiselle  asioiden monimuotoiselle tai ymmärrykseen pyrkivälle dialogille. Kaikenlainen reflektointi on vain vierasperäinen sana ja siksi käypi yli ymmärryksen. Toki on myönnettävä, että opportunistille ja moraalikadon omaavalle yksilölle some on luonut väylän nousta hierarkian portailla varsin korkealle ; Arkadianmäelle, puhemiehen nuijan varteen , Brysseliin , ministeriksi , rasistiksi tai kenties tulevaisuudessa presidentiksi – siis Suomessa , muualla maailmassa selkärengattomien lahkoon kuuluvia jo onkin presidentteinä.  

****

Itseni kohdalta tarkoitus pyhittää keinot ajattelumalli vaatisi kohtalaista puntarointia mitä tulee some käyttäytymiseen tai opportunistiseen etenemislogiikkaan. Blogin pitäminen ei oikeastaan ole ensisijaisesti huomionkipeyttä tai ansaintakeino. Kumpaakaan ei ole suuressa määrin valunut laariini , enkä ole osannut siihen suurempaa huomiota kiinnittääkään. Kovin vieras on ollut minulle ajatus pyrkimisestä mihinkään reality show rieputukseen. Ainoa mihin olen koskaan hakenut , on Haluatko miljönääriksi ja sekin ainoastaan kiinnostuksesta rahaan kuin tulla tutuksi TV:stä.  Siispä blogin pitäminen julkisuus perustaisesti ei ole ensimmäisenä prioriteeteissani. Politiikan muuttaminen saattaisi olla , ehkä puoluekirjan hankkiminen olisi oikeampi keino siihen.

****

Miksi sitten ?

****

Vuosi alkaa olla takana ajatusteni suoltamista ; aamun pikavisiitti julkaisuistani osoittaa todeksi sen , että minulla on sana halussa ja vaivatta saatan sylkeä varsin osuvaa tekstiä. Parhaimmillami olisin epäilemättä silloin kun pidäkkeettömästi antaisin lorista paskiaisten kintuille, mutta kaikenlaisesta vääryydestä huolimatta henkilökohtainen elämäni nojautuu kuitenkin rakkauteen ja naiviin ajatukseen siitä, että maailmassa saattaa olla enemmän kaunista kuin rumaa. Hengellisen kasvun elementti on myös tärkeä osa ajatusmaailmaani , tarkoitan uskontoperustaisen lähestymistavan puntarointia henkilökohtaisella ja yleisellä tasolla. Mikäli olen oikein ymmärtänyt, on uskonsuuntauksien perimmäinen viesti elämän ja kanssaihmisen kunnioittaminen, sisäisen kuin ulkoisenkin rauhan eteen ponnisteleminen. Siksipä loputonta ymmärtämättömyyttä aiheuttaa mielessäni väkivallan perusteleminen minkäänlaisen uskon- tai uskontokunnan tulkinnalla ; ehkäpä se kuitenkin kuvastaa ihmisen köyhyyttä haastaa auktoriteettina esiintyvän ”perkeleen” vääriä todistuksia.

****

Yhtäkaikki , olkoon päätökseni kumpi hyvänsä eli jatkaa tai olla jatkamatta, niin antoisaa on kirjoittaminen ja pohtiminen. Sanan käyttö ja kyky siihen on ikään kuin sormeni pystyssä – olehan varovainen , saatan avata sanaisen arkkuni ja kusta kintuillesi tai avata rakkauden , savolaisesta ei koskaan tiedä. Saattaa tietysti käydä niinkin, että asetukset elämässä nyrjähtää sen suuntaisiksi jolloin käytettävissä oleva aika ja katkeruus lisääntyy kyselemättä kantaani asiaan…kyseisen laatuinen skenaario saattaisi vapauttaa sisäisen karvani ja valuisi sanan räkänä eetteriin. Tai saattaisi se avata ajan rakkaudenkin. Tiijä häntä.

****

Varmaa on se, että sanalla on väliä. Illalla poikani halusi jälleen kuulla  Soili Perkiön kokoaman kauneimmat joululaulut kirjan ,erinomainen teos jopa isin raakkumana. Ajankohtainen meillä kesät ja talvet , joulut ja juhannukset. Kauniita ovat sanoitukset . Aamulla ennen kouluun lähtöä juttelin tyttäreni kanssa yhteisestä ajastamme, jota ymmärrettävästi pikkuveikka on verottanut. Erityisesti esitin huoleni , kuinka tyttäreni kokee etten ole pitkään aikaan lukenut hänelle ennen nukkumaanmenoa , koska olen veljeä nukuttaessa nukahtanut itsekin. Toki tytär on kasvanut ja ei ehkä enää ole niinkään iltasadun kaipuussa. Mutta kenties kaipaa sanan ja välitetyn sanan, isin lukemana , ei niinkään sanojen merkityksessä vaan sanojan merkityksessä. Ääneen luetut sanat isin välittämänä , niillä lienee merkityksensä . Sanat välittäjinä , sanoilla välittämistä.

****

Ehkäpä käytän ajatuksen jos toisenkin sanomisteni tarkoitusperiin ennekuin teen päätöksen blogin tulevaisuudesta. Sanomisiin.

50. Written

Written on 9 March 2026 at 10:29.
I am sitting at my keyboard thinking about the topic for my 50th blog post. I have not exactly prepared the subject or gathered material in advance. It is not unusual that my blog writing process is a spontaneous one-session outburst on the day of publication. On March 27 the invoice from Webador is due, meaning the year is coming to an end and I must decide whether I want to continue as a paying man – that is, the one paying the bill.

****

So far my blog has undoubtedly been somewhat difficult to approach and perhaps too scattered in its themes. Then again, I myself tend to wander from one thought to another; perhaps that is consistency in itself. The blog has had a few hundred visitors and about 1,500 reads. This morning when I checked, someone from Singapore had visited my page. Readers have come from the Americas, from the Nordic countries except Denmark, and from elsewhere in the world as well, though I cannot remember exactly since my paid package does not include comprehensive statistics. I only see a 30-day history. Most visitors are domestic.

****

Originally I paid because I was considering continuity and the possibility of some form of revenue logic. Well, I am still considering that revenue logic. OnlyFans might be somewhat perverse in my case, and shameless attention-seeking does not sound like the most natural path for me either. I might well possess the skills needed for harvesting “likes” through confrontation, but I will leave that path of desperation as a last resort.

****

I follow a few blogs myself, and what they have in common is a focus on a single theme. Undoubtedly a good strategy. Especially focusing on politics creates fertile ground – there is never a shortage of topics and criticism offers an endless cornucopia. Wielding the sword of words is certainly necessary when fencing over the morals of politics and society. I am simply not entirely sure whether I want to pour my own waste onto that arena. I have often thought about attacking certain political figures I dislike with verbal muscle, but I am not entirely convinced of the usefulness of doing so in terms of achieving meaningful ends. It seems that for quite a large portion of people good manners, democracy, or intellectual weighing of arguments are rather irrelevant. As if somewhere in the brain and emotional life there were a cyst blocking the ability for any kind of multifaceted dialogue or genuine attempt at understanding. Reflection is just a foreign word and therefore beyond comprehension. Of course, it must be admitted that for opportunists and those with a certain moral decay, social media has created a pathway to climb surprisingly high in the hierarchy: to Parliament Hill, to the Speaker’s gavel, to Brussels, to ministerial posts, to racism, or perhaps someday even to the presidency – in Finland. Elsewhere in the world, members of the spineless brotherhood have already become presidents.

****

In my own case, the “the end justifies the means” mindset would require quite a bit of reflection when it comes to social media behavior or opportunistic strategies for advancement. Keeping a blog is not primarily about craving attention or making money. Neither has flowed much into my basket, nor have I paid much attention to either. The idea of striving for fame through some reality-show circus has always felt foreign to me. The only thing I have ever applied for is Who Wants to Be a Millionaire, and even that was motivated more by an interest in money than by becoming known on television. Therefore blogging for publicity is not among my first priorities. Changing politics might be – perhaps obtaining a party membership would be a more appropriate way to pursue that.

****

So why then?

****

A year of pouring out my thoughts is nearly behind me. A quick morning visit to my own publications confirms something: words come naturally to me, and without much effort I can produce rather fitting text. At my best I would undoubtedly be when I let loose without restraint and let it all flow down the legs of the bastards. Yet despite all kinds of injustices, my personal life ultimately leans on love and the naïve thought that there might still be more beauty than ugliness in the world. The element of spiritual growth is also important in my thinking. By that I mean reflecting on religion-based approaches both personally and in a broader sense. If I have understood correctly, the fundamental message of religions is respect for life and for one’s fellow human beings, and striving for inner as well as outer peace. That is why it causes me endless confusion when violence is justified by any interpretation of faith or religion. Perhaps it simply reflects the poverty of human beings in challenging the false testimony of a so-called authority – the “devil” speaking through them.

****

In any case, whatever my decision may be – to continue or not – writing and reflecting have been rewarding. The use of words and the ability to use them is like my finger raised in warning: be careful, I might open my verbal chest and piss on your boots, or open a stream of love. With a Savonian you never quite know. Of course it might also happen that life settings twist in such a direction that the time available – and the bitterness – increase without asking my opinion. Such a scenario might release the inner fur in me and drip into the ether as a snotty stream of words. Or perhaps it would open the gates of love. Who knows.

****

What is certain is that words matter. Last night my son once again wanted to hear the book The Most Beautiful Christmas Carols compiled by Soili Perkiö – an excellent work even when sung by his croaking father. In our home it is relevant all year round: summer and winter, Christmas and Midsummer. The lyrics are beautiful. This morning, before school, I spoke with my daughter about our shared time together, which understandably has been somewhat reduced by her little brother. I told her I was worried about how she feels about the fact that I have not read to her before bedtime lately, because when putting her brother to sleep I have often fallen asleep myself. Of course my daughter is growing up and may no longer need bedtime stories in the same way. But perhaps she still longs for words – and for words delivered by her father. Not necessarily for the meaning of the words, but for the meaning of the speaker. Words read aloud by her father surely carry their own significance. Words as carriers of care; caring through words.

****

Perhaps I should think through one or two of these thoughts about the purpose of my words before deciding the future of this blog.

****

Words spoken.

 50. Skrivet

Skrivet den 9 mars 2026 kl. 10:29.
Jag sitter vid tangentbordet och funderar på ämnet för mitt 50:e blogginlägg. Jag har alltså inte i någon större utsträckning förberett ämnet eller materialet i förväg. Det är inte ovanligt att min skrivprocess till bloggen är ett spontant ryck i en enda sittning på publiceringsdagen. Den 27 mars är förfallodagen för Webadors faktura, vilket innebär att året går mot sitt slut och jag måste bestämma om jag vill fortsätta som betalande man – alltså jag som betalar räkningen.

****

Hittills har min blogg utan tvekan varit ganska svår att nå och kanske också väl brokig till sitt innehåll. Å andra sidan är jag själv rätt hoppig i tanken; kanske är det konsekvens i sig. Bloggen har haft några hundra besökare och ungefär 1 500 läsningar. I morse när jag tittade hade någon från Singapore varit inne på sidan. Läsare har funnits från Amerika, från de nordiska länderna utom Danmark och även från andra delar av världen, men jag minns inte exakt eftersom mitt paket inte innehåller någon omfattande statistik. Jag ser bara 30 dagars historik. De flesta besökarna är ändå från Finland.

****

Jag betalade ursprungligen eftersom jag funderade på kontinuitet och en möjlig intäktslogik. Nåväl, jag funderar fortfarande på den där intäktslogiken. OnlyFans skulle kanske vara lite perverst i mitt fall, och skamlös uppmärksamhetstörst känns inte heller särskilt naturlig för mig. Jag skulle säkert kunna behärska konsten att samla ”tummar upp” genom konfrontation, men den vägen av desperation lämnar jag som en sista utväg.

****

Jag följer själv några bloggar och det gemensamma för dem är att de fokuserar på en sak. Utan tvekan en god strategi. Särskilt politik skapar en bördig grund – ämnena tar aldrig slut och kritik erbjuder ett outtömligt ymnighetshorn. Att svinga ordets svärd är förstås ibland nödvändigt när man fäktas om politikens och samhällets moral. Jag är bara inte helt säker på om jag vill hälla mitt eget avfall på den arenan. Jag har ofta tänkt på att gå till attack mot vissa politiska antipatiska figurer med verbal muskelkraft, men jag är inte helt övertygad om meningsfullheten i det när det gäller att nå verkliga mål. Det verkar som om ganska många människor inte bryr sig särskilt mycket om goda seder, demokrati eller intellektuell eftertanke. Som om det i hjärnan och känslolivet fanns en cysta som blockerar förmågan till mångsidig dialog eller strävan efter förståelse. Reflektion är bara ett främmande ord och därför svårbegripligt. Samtidigt måste man erkänna att opportunister och människor med moraliskt förfall har fått en ny väg uppåt genom sociala medier: till riksdagen, till talmansklubban, till Bryssel, till ministerposter, till rasism eller kanske en dag till och med till presidentposten – i Finland. På andra håll i världen finns redan presidenter som tillhör de ryggradslösas brödraskap.

****

För min egen del skulle tanken att ändamålet helgar medlen kräva ganska mycket eftertanke när det gäller beteende i sociala medier eller opportunistiska strategier. Att skriva blogg handlar egentligen inte i första hand om uppmärksamhetsbehov eller pengar. Inget av det har i någon större grad hamnat i min korg, och jag har inte heller lagt särskilt stor vikt vid det. Tanken att söka någon sorts reality-show-cirkus har alltid varit främmande för mig. Det enda jag någonsin sökt till är Vem vill bli miljonär, och även det mer av intresse för pengar än för att bli känd i tv. Att blogga för offentlighetens skull är alltså inte min främsta prioritet. Att förändra politiken kanske kunde vara det – men då vore kanske ett partimedlemskap en bättre väg.

****

Så varför då?

****

Ett år av att ösa ur mig tankar börjar närma sig sitt slut. En snabb morgonblick på mina texter visar något tydligt: jag har ordet i min hand, och utan större ansträngning kan jag spotta ur mig ganska träffande text. Som bäst skulle jag säkert vara när jag helt utan hämningar lät det rinna ner över skurkarnas byxben. Men trots all orättvisa lutar mitt personliga liv ändå mot kärlek och den naiva tanken att världen kanske innehåller mer skönhet än fulhet. Den andliga tillväxtens element är också viktigt i mitt tänkande. Jag menar ett religionsbaserat perspektiv som jag väger både personligt och mer allmänt. Om jag har förstått rätt är religionernas grundläggande budskap respekt för livet och för medmänniskan, samt strävan efter både inre och yttre fred. Därför skapar det en oändlig oförståelse hos mig när våld rättfärdigas med någon religiös tolkning. Kanske speglar det bara människans fattigdom när det gäller att utmana falska vittnesmål från auktoriteter – ”djävulen” som talar genom dem.

****

Hur som helst, oavsett om jag bestämmer mig för att fortsätta eller inte, har skrivandet och reflektionen varit givande. Förmågan att använda ord är som ett upplyft finger: var försiktig, jag kan öppna min verbala kista och pissa på dina stövlar – eller öppna kärleken. Med en savolaxare vet man aldrig. Det kan förstås också hända att livets inställningar vrider sig så att den tid jag har – och bitterheten – ökar utan att fråga efter min åsikt. Ett sådant scenario kunde släppa lös den inre pälsen och rinna ut i etern som en snorig ström av ord. Eller så kunde det öppna kärleken. Vem vet.

****

Säkert är att ord spelar roll. I går kväll ville min son återigen höra boken De vackraste julsångerna, sammanställd av Soili Perkiö – ett utmärkt verk även när det sjungs av en kraxande pappa. Hos oss är den aktuell året runt: sommar och vinter, jul och midsommar. Texterna är vackra. I morse innan skolan pratade jag med min dotter om vår gemensamma tid, som förståeligt nog har minskat lite på grund av hennes lillebror. Jag berättade att jag oroar mig för hur hon upplever att jag inte har läst för henne vid läggdags på länge, eftersom jag ofta somnar själv när jag nattar hennes bror. Min dotter växer förstås upp och behöver kanske inte längre godnattsagor på samma sätt. Men kanske längtar hon ändå efter ord – och ord förmedlade av sin pappa. Inte nödvändigtvis för ordens betydelse, utan för talarens betydelse. Ord lästa högt av pappa har säkert sin egen tyngd. Ord som förmedlare – att bry sig genom ord.

****

Kanske borde jag tänka igenom ett par av dessa tankar om syftet med mina ord innan jag bestämmer bloggens framtid.

****

Ord som sagts.